Vad krävs egentligen för att övertyga någon om att intelligenta väsen har interagerat med oss såväl passivt som aktivt genom historien? Det beror på vem man ska övertyga, och framför allt, om personen i fråga är benägen att bli övertygad, vilket är fallet mer sällan än man tror.
”Jag behöver bevis” - En högst vanlig respons
när diskussionen tar en riktning mot paranormalare trakter; och inte så orimlig
heller. I alla typer av fall när något av allvarligare natur har eller sägs ha
ägt rum bör någon form av stöd för utsagan spela roll i huruvida vi tar det för
sant eller inte; och i regel gäller ju mer fantastiskt påståendet är, desto
viktigare att beviset håller vatten, eller som Carl Sagan sa "Extraordinary claims require extraordinary evidence". Hur står det då till med bevisföringen på det ufologiska planet?
Det finns två viktiga typer av bevis som har skiftande betydelse inom
esoterika beroende på vilket specialområde man dansar kring:
- Vetenskaplig bevisföring vilket innebär statistisk regelbundenhet samt kravet på att resultatet ska gå att återskapa.
- Vittnesbevisning, en form av bevisföring som rättsväsendet använder sig av i mycket hög grad. I regel gäller ju pålitligare vittne, desto högre bevisvärde.
Kategori 1. har uppenbart större värde då det finns en stor avsaknad av den samt att det här rör sig om så pass fantastiska händelser och påståenden att enbart vittnesmål inte räcker för att folk ska låta sig övertygas om rymdbrödernas, själens eller yetins realitet. För de flesta så innebär det nämligen att de måste revidera hela sin världsbild. Härmed börjar också komplexiteten i frågan om bevis och dess effektivitet.
Phoenix Lights-incidenten 1997, mycket väldokumenterat fall med hundratals framträdande vittnen och även (begränsade) mängder bildbevis.
Jag lyssnade nyligen på en intervju med historikern tillika ufologen Richard Dolan, där han på frågan hur kan kom in på ufo-ämnet nämner att han för 20 år sedan ställde sig frågan: Har det amerikanske försvaret haft ett seriöst intresse för ufo-fenomenet, och i så fall varför? Svaret är bevisligen ja på huvudfrågan, vilket bland annat följande 12 officiella myndighetsdokument styrker. Läser man vad som framgår i rapporterna kan man även ana sig till svaret på följdfrågan.
Förvisso hamnar detta snarare i beviskategori 2 än 1, men med tanke på att samma organ som under tidpunkterna för rapporternas tillblivelse officiellt inte bara förnekade fenomenens existens men också gjorde sitt yttersta för att förminska alla som hade en positiv hållning i frågan, hamnar det hela i lite av en gråzon där det inte är så svagt som vittnesmål men inte heller så starkt som laboratorieresultat. Likväl är det uppseendeväckande; frågan om existensen av en mer omfattande mörkläggning ter sig i ljuset av detta som högst legitim.
I en post i min tidigare blogg nämnde jag The Disclosure Projects ambitiösa presskonferens från maj 2001, där en stor mängd prominenta personer inom militär, industri och offentlig sektor vittnar om sina personliga erfarenheter rörande ufo-fenomenet och kringliggande ämnen (som t.ex. strukturer på månen). Respekterade personer som sätter sina anseenden på spel, och i flertalet fall även fått sina karriärer förstörda - varför?
Domstolar världen över lägger enorm vikt vid personliga vittnesmål; att enstaka sådana inte kan tas på överdrivet allvar, i synnerhet när det handlar om områden som bäst kan beskrivas som magiska och fantastiska, är förståeligt. Det blir emellertid mindre förståeligt när vidden av dessa sträcker sig tillbaka till historiens början fram till idag, och återberättas av tusentals och åter tusentals från alla tänkbara samhällsklasser, jorden över.
--
Avslutningsvis skulle jag vilja belysa en av de mest uttjatade och ärligt sagt, mest ignoranta kommentarerna som ofta adresseras i vederbörligt sammanhang: "varför finns det inget bildbevis?". Det både finns och fortsätter att dyka upp nytt material hela tiden. Problematiken rörande just bild och film är att det idag är lättare än någonsin att förfalska sådant material, vilket ovillkorligen leder till att det är omöjligt att veta vad som är på riktigt och vad som är manipulerat. Tendensen hos frågeställaren brukar därtill vara att antingen förkasta materialet för att det är av för dålig kvalitet, "det kan vara vad som helst", eller avfärda det med anledningen att det är för bra för att vara sant, "det måste vara fake". Tyvärr känner jag mig tvingad att allt som oftast hålla med. Det finns dock undantag.
Summa summarum måste dock understrykas att även om det finns otaligt som pekar på den inledande satsens realitet, så kvarstår fortfarande mer eller mindre avgörande följdfrågor rörande ursprung, agenda, omfattning o.s.v.. Börjar man nysta finner man sig snabbt i gränslöst territorium.
